Kärt återseende

Jag älskar att träffa på gamla vänner, men inte alltför ofta har jag bivit så glad och förvånad som idag! När jag av en slump trillade in på Karbergs skolbibliotek såg jag en välbekant figur sitta och läsa i soffan. Kände igen henne så himla väl, men kunde faktiskt inte kommma på vem det välkända ansiktet tillhörde. Stod och såg dum ut i ungefär tio sekunder innan hon tittade upp - och - nääämen- Lile! Min kära shoque , en av dem jag saknat otroligt mycket från klassen efter studenten! Kramades lääänge och känslan var lite som när man strax börjar gråta, fast av glad saknad, i brist på bättre förklaring. Minnena från skoltiden och alla vänner bara strömmade genom mig, så det kanske var lite sorglig saknad också.

Vi satt och småpratade lite om vad som hänt sen senast, och konstaterade båda två att det fortfarande känns som om man har ett lååångt lov och efter det kommer att återse alla igen och uppleva den där goa stämningen som vi oftast hade i klassen (när jag skriver det här känns det lite ledsamt, för jag vet att det omöjligt kommer bli hela Nv3 igen).Tyvärr hann vi bara prata i ungefär en kvart innan hennes buss gick. Men det var riktigt oväntat och fruktansvärt kul att se henne, you made my day! :)

Varför hänger jag runt på gamla skolan som en annan orolig typ då? Har nämligen hastigt och lustigt fått ett vikariejobb, för att göra en lång historia kort: jag halkade in på ett bananskal och kan för en tid framöver titulera mig som elevassistent/lärare. Nervkittlande, nytt och ansvarsfullt. Lustigt att hamna i en helt annan position bara sådär, vips så sitter man i lärarsoffan och sörplar kaffe. Jo skolan är verkligen en värld i sig...

Addition till förra inlägget: Det är vi som måste ändra på oss. Vi måste sluta jämföra oss med det orlimliga idealet. Sluta avguda de pinnsmala modellerna och sluta undervärdera oss dem. Eller hur?