Saknad

Oktober. Fin månad. Min månad! Vädret kunde dock varit lite bättre. Det börjar lite sisådär skulle man kunna säga, 6 grader plus och gråare än grått väder. De sista dagarna i september var överraskande fina, och jag kände JAA, nu kunde man ju leva lite, passa på att suga åt sig de sista D-vitaminerna solen hade att erbjuda, njuta av de färgsprakande eldgulröda trädkronorna och få en sista skopa sommar serverad cyklandes nerför backen vid kyrkogården på väg mot stan. Och alltså har oktober inget mer att erbjuda än fuktigt, grådaskigt väder. Hmpf.

Igår var jag på besök i min gamla skola. Trot' eller ej, men jag saknar det jättemycket. Saknar alla klasskompisar, att bara sitta och hänga i cafeterian, dricka lite vaniljte, planera studenten (som förövrigt blev en av de roligaste dagar jag upplevt) och allt runtomkring, sjunga sjunga sjunga! inför julkonserten, spela lite gitarr på en för övrigt värdelös lektion, lucha med några kompisar i matsalen och klaga på något ointressant, ha ångest över riksprov i kemi eller prov i vilket annat simpelt ämne som helst, glädja sig oerhört över de tjugo minutrarna sovmorgon man lyckats tjata sig till av nån stackars hjälplös lärare, få träningsvärk i rumpan av veckans höjdpunkt, den 3 -timmars långa miljökunskapslektion... (nåja, allt är inte saknat). Mina tre år på gymnasiet var summa summarum bra. Och faktiskt värda att sakna.

Månaderna efter skolan har trots allt varit väldigt betydelsefulla. Jag har jobbat på riktigt för första gången i mitt liv. Med gamla dementa människor på äldreboende, med små busiga 3-åringar på dagis, spralliga 6-åringar och inte minst med de kanske mest energikrävande: arbetskamrater. Av alla de sorter. Har upptäckt att det är kul att jobba när man får positiv feedback ( i form av att barnen ser ledsna ut när man säger att man bara är där för dagen, att de gamla ger en uppmuntrande ord , att arbetskamraterna säger att de uppskattat ens arbete ), och likaså att det känns minst lika jobbigt och hopplöst emellanåt.

Nog med halvfilosofiskt skol-arbetsvärldssnack, back to reality!

Här hemma händer det grejer, jo minsann. Tjuvarna som ätit upp våra rosor är avslöjade. Två söta rådjur (enligt mamma inte alls särskillt söta?) stod som bäst och knaprade i sig de små rosenknopparna när jag upptäckte dem och knäppte ett par bilder.

So long!