This is for you

Det här inlägget dedikerar jag åt DIG. Precis, jag menar du som klickat dig in på elinvibbar.blogspot.com för att av någon outgrundlig anledning ta del av mina tankar via verktyget internet.

Och jag vill att det här inlägget ska handla om just vad du önskar läsa om. Personliga bekännelser? Eller kanske ytliga, lättsmälta uppdateringar om vad som skett de här fem senaste dagarna jag inte bloggat?

Vill du läsa om något djupt men egentligen irrellevant, funderingar tagna ur luften, tankar som arbetas i mitt huvud och bryts ned till mer läsvänlig filosofi och formulerats i ord?

Kanske vill du läsa om sådant som kan kopplas till samhället idag. Reflektioner över vad som sker i världen, oväntade kommentarer om nyheter och utpekande observationer?

Att skriva och visa upp det offentligt är som att knyta ihop hundratals trådar till ett strukturerat mönster, till en slags tavla eller bild, försöka matcha färgerna och trådarnas längd, knyta försiktigt så att man inte bryter någon tråd i onödan, men fortfarande göra mönstret levande och fint så att det tillfredställer betraktarens ögon - och vilka nya trådar har hon vävt in i tavlan nästa gång? Är det värt mödan anslutningtillinternetklickasigframtillelinvibbar.blogspot.com för att ta del av en liten tjejs kamouflerade känslor uttryckta i käcka fraser och simpla vardagsbilder ? Vad är tjusningen, liksom?

Okej, just det här är det jag älskar med att blogga. Jag skriver inte till DIG, kära läsare, inte för dig heller - jag skriver för och till mig själv, låter orden rinna på och utformar inlägget precis som jag vill. Jag har ingen aning om hur resultatet kommer se ut när det är färdigt - är det ens läsvärt? har jag av en händelse lyckats skriva en uppsats helt utan logik, bara tryckt på osammanhängade tangetbokstäver... ? So what! Under, få se nu, 13 år i en värld som kallas skolan skrev jag alltid åt någon annan, efter mallar och under granskning.

Det är en kanske obegriplig lättnad, att istället bara kunna knåpa ihop en absolut valfri text, klistra på ett favoritfoto (ofta på mig som skrivare själv på nya platser och i olika situationer - extra Elin, extra allt, liksom) och poängtera något jag i stunden känner för att poängtera.

Och okej, på ett hörn önskar jag såklart att du tycker att det i alla fall är lite kul att ta del av en liten Elins liv, hennes enkla noteringar och allt möjligt bric-a-brac (för jag skriver kanske inte alltid för eller till dig, utan om dig).

This is my way of therapy.