Ida är min äldsta vän. Ett stolt uppvisande av en tappad tand och "ska vi leka" blev starten på vår vänskap för 17 år sedan. Idag träffas vi för första gången på länge - det här året har Italienresor, fjäll- och sommarsäsongande hindrat att vi setts mer än ett par, tre gånger.
Nu flyttar Ida till Örebro för att plugga hotell och värdskap. Jag undrar, när jag får se min äldsta barndomsvän igen. Sitter i hennes mysiga kök och känner mig precis som hemma. Vi fikar och pratar och det kunde lika gärna varit min syster jag umgås med - det är liksom tjusningen med nära vänner, vi är oss själva och hon vet allt om mig som person, inget behöver bevisas eller förklaras, det här är definitionen av att "bara vara".
Det är sorgligt att hon åker nu när jag återvänt till vår lilla stad. Vad som händer i mitt liv vet nog inte ens jag själv. Önskar mig en lägenhet, en storstad, en resekamrat eller bara en hållbar idé och helst inga fler käppar i hjulet ett tag framöver.
Mon amie cherie 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar