Under våren för ett år sedan funderade jag mycket på det här med tid.
Blev lite besatt av tanken och ett litet stoff (hjärnstoff kanske) av det jag gick runt och grubblade över hamnade i den kära bloggen. Det här är trots allt en anslagstavla, ett klotterplank att slänga upp lite idéer och sprida ut lite hjärnstoff på, se om idéerna funkar eller om de ska stanna kvar i huvudet. Nåväl - jag har i vilket fall som helst börjat att tänka mycket tidstankar igen, kanske är det årstidsbetingat. Så här gick funderingarna i maj 2009:
Begreppet tid är svårt att definiera.. är den absolut eller relativ? Går tiden verkligen? Eller är det bara något vi hittat på. Och vad är nutid egentligen? Om tiden konstant "går", blir benämningen nutid ganska abstrakt - allt i nuet blir en slags bladning av dåtid, nuvarande existens och framtida händelser. Lite fascinerande är det ändå, att det som skett, imperfekt, kan verka så självklart - som om ödet faktiskt har ett finger med i spelet, att våra vägar redan är utstakade, och vi minns inte längre allt i tid utan i betydelsen av ögonblicken.
De flesta har ett hum om vad som kommer hända i framtiden, vi människor spikar upp evenemang, möten och planering i våra almanackor, för vi förväntar oss att tiden fungerar på precis samma sätt om en vecka som idag. Men vem är helt säker på vad som sker? Oftast tar livet helt andra vägar än planerat, ibland verkar det faktiskt som om tiden spelar oss ett spratt och rinner iväg alltför snabbt vissa stunder, medan den står still andra...
Det kanske är så, att vi rent utav bedömer tiden på helt olika sätt. En sekund för mig kanske är "1,5" för dig. Hur kommer det sig att barns tidsuppfattning oftast är helt annorlunda än de vuxnas? När jag var liten, tyckte jag att en timma varade i en evighet. För att inte tala om ett år! Ta bara frågan i bilen "hur långt är det kvar" med svaret "bara en kvart" följt av gnäll och "är det såååå långt". Lite lustigt, att man trodde livet i princip var över när man fyllt 20, eftersom tiden tills dess var så ofattbart lång.
De flesta av våra mänskliga egenskaper går ju att förklara på något naturvetenskapligt sätt, typ att vi kan greppa och förstå sammanhang och till och med våra egna beteenden - därav vår revolutionerande framgång här på jorden - men kan vi verkligen greppa tiden? Eller har vi helt fått tidsuppfattningen om bakfoten.. ?
Bara lite filosoferande från min sida en solig söndagmorgon. Förlåt, eftermiddag..
Blev lite besatt av tanken och ett litet stoff (hjärnstoff kanske) av det jag gick runt och grubblade över hamnade i den kära bloggen. Det här är trots allt en anslagstavla, ett klotterplank att slänga upp lite idéer och sprida ut lite hjärnstoff på, se om idéerna funkar eller om de ska stanna kvar i huvudet. Nåväl - jag har i vilket fall som helst börjat att tänka mycket tidstankar igen, kanske är det årstidsbetingat. Så här gick funderingarna i maj 2009:
Begreppet tid är svårt att definiera.. är den absolut eller relativ? Går tiden verkligen? Eller är det bara något vi hittat på. Och vad är nutid egentligen? Om tiden konstant "går", blir benämningen nutid ganska abstrakt - allt i nuet blir en slags bladning av dåtid, nuvarande existens och framtida händelser. Lite fascinerande är det ändå, att det som skett, imperfekt, kan verka så självklart - som om ödet faktiskt har ett finger med i spelet, att våra vägar redan är utstakade, och vi minns inte längre allt i tid utan i betydelsen av ögonblicken.
De flesta har ett hum om vad som kommer hända i framtiden, vi människor spikar upp evenemang, möten och planering i våra almanackor, för vi förväntar oss att tiden fungerar på precis samma sätt om en vecka som idag. Men vem är helt säker på vad som sker? Oftast tar livet helt andra vägar än planerat, ibland verkar det faktiskt som om tiden spelar oss ett spratt och rinner iväg alltför snabbt vissa stunder, medan den står still andra...
Det kanske är så, att vi rent utav bedömer tiden på helt olika sätt. En sekund för mig kanske är "1,5" för dig. Hur kommer det sig att barns tidsuppfattning oftast är helt annorlunda än de vuxnas? När jag var liten, tyckte jag att en timma varade i en evighet. För att inte tala om ett år! Ta bara frågan i bilen "hur långt är det kvar" med svaret "bara en kvart" följt av gnäll och "är det såååå långt". Lite lustigt, att man trodde livet i princip var över när man fyllt 20, eftersom tiden tills dess var så ofattbart lång.
De flesta av våra mänskliga egenskaper går ju att förklara på något naturvetenskapligt sätt, typ att vi kan greppa och förstå sammanhang och till och med våra egna beteenden - därav vår revolutionerande framgång här på jorden - men kan vi verkligen greppa tiden? Eller har vi helt fått tidsuppfattningen om bakfoten.. ?
Bara lite filosoferande från min sida en solig söndagmorgon. Förlåt, eftermiddag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar