Vad händer? Jag har börjat ställa in mig på att Englandslivet snart är över, och ledsamma tankar ligger och gnager någonstans i bakhuvudet och dyker till och med upp när jag sover. En tung saknad, efter allt, redan! Kan man lida av för hög grad separationsångest? Kan man känna för mycket? Kanske blev något fel med mina gener, så måste det naturligtvis vara. Det kommer bli svårt att säga hejdå till människorna jag lärt känna här, speciellt Ellen, Tom, Nat, Joel och de andra britterna i huset. Fantastiska personligheter på många sätt.
Kvällar före ruggit svåra exams som den här (skriver written proficiency-test imorgon bitti, med andra ord) blir jag extra filosofisk, det fick Mette just ta del av under våran promenad-in-the-dark-Preston-park. Nerverna spelar ett spratt - har ju fått fina resultat på kursen hittills. Ska fira till helgen, Brightonlivet har alltid något att erbjuda. Längtar efter musik, att spela och att lyssna. Great Escape gav definitivt mersmak, meer festivaler!
Av någon anledning har jag tänkt på livet i Göteborg idag. Kanske för att John Frusciante dök upp på Spotify, av en slump sådär. Minns att jag hittade ett övervintrat äpple i en park precis just vid den tiden, och att jag sympatiserade med hur det kände sig - lämnad, ganska ledsen, kall och livsglad samtidigt (även om jag inte är helt övertygad om att frukt har känslor..).
Lyssna på The Joy Formidable. Jag missade dem på Great Escape,
men hann ju trots allt se och höra mycket annat bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar