Londonsyndromet

Ångest. Igår var jag i London, huvudstaden, storstaden, den storslagna staden, för första gången i mitt liv. En helt underbar dag! Lyckad resa - biljett tur och retur Brighton-London kostar 9 pund inkl tunnelbana, vilket komiskt nog är billigare än att åka buss från Åmål till Säffle. Resan tar 50 minuter. Inga hackor som går av här inte!

Vaknade med ångest - shoppingångest. Är det en färg jag inte tycker om att bära, så är det rosa. Och lik förbannat köper jag rosa plagg ändå. Svävade ut på små moln med min lyxiga lilla shoppingbag och kände mig som en blek (men definitivt fattigare) version av Carrie i SATC. Bara för att affären var så hemskt välsorterad, det var ett kanonutbud av träningskläder och otroligt serviceinriktad personal kommer jag hem med ett superknallrosa funktions-träningslinne? Och precis, ångesten fanns där i morse. Att köpa saker som man nödvändigtvis inte behöver och absolut inte skulle köpt i butiken hemma, en släng av det typiska Londonsyndromet?? Någon ... Amanda?!

Well, vad Londonresan egentligen handlade om berättar jag senare.